Mitt missfall
Det här är min andra graviditet men det blir mitt första barn. 
Under min första graviditet så kräktes jag varje morgon och minst en gång under dagen, på jobbet. Jag var orkeslös och längtade till efter v12, det skulle bli så mycket bättre då, hade jag hört. Till en början förstod jag inte ens att jag var gravid. Jag är en sån som kräks mycket. Jag är allergisk mot många saker och reaktionen som kroppen ger då är att kräkas upp det jag ätit. Så min första tanke var inte att jag var gravid. Men efter någon vecka när jag varit nogrann med maten så tog jag ett graviditetstest. Mest för att utesluta att jag var gravid och kanske söka hjälp istället. Minuter och sekunder gick så långsamt. Sen, helt plötsligt så stod det där "Gravid 3+ veckor". Glädjetårarna kom i raketfart, vi var gravida! Jag började direkt läsa om vad som gällde, Simon (min man) började läsa på vad jag får och inte får äta. Jag ringde till Barnmorskan dagen där på och sa att jag är gravid och gärna skriver in mig. Allt gick så bra. Förutom att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Men det gör man i början, det sa alla och viftade bort det. Några veckor gick, jag gick tid hon en gynekolog och han mätte bebisen, 8 veckor. Wow! Där låg den, vår lilla böna. Den vinkade och jag önskade att Simon kunde sett det.
 
Vi beslutade oss för att göra KUB testet. Simon följde så klart med. Jag är helt pirrig i kroppen, "nu ska du få se vad jag såg, det är så häftigt!" sa jag och tittade förväntansfullt på Simon. Vi ropas in och jag lägger mig ner och drar upp tröjan. Hon förberedde ultraljudet och tryckte det mot magen för att börja leta efter vår lilla böna. Men hon hittade den inte. Oroligt tittade hon på den andra sköteskan som var i rummet. Dom mummlade något, jag började nästan gråta, någonstans i mig så visste jag vad det var som hänt. De tittar bekymrat på oss och säger "vi ser inte något just nu, så ni ska få gå till gynekologen igen så kan hon se mer." Jag och Simon tittade på varandra, jag tror att båda visste. 
 
Vi satte oss nervöst i väntrummet till gynekologen. Snart blev vi inkallade och jag hoppade upp i den där obekväma stolen. Jag kände hur hårt mitt hjärta slog och Simon såg mest orolig ut. Hon stoppade in ultraljuds"staven" och började "kolla runt". Där, där var den, helt livlös. Det var bara en vit kant runt vår böna. Den hade slutat växa och dött i min livmoder. Jag försökte att hålla tilbaka tårarna, Simon såg helt stum ut. Det här var inte alls det jag ville visa honom! Jag ville ju att han skulle få se vinken från bönan, inget annat. Men där var den. Död. Då kom tårarna och jag kunde inte sluta. Gynekologen var jätte duktig och vi pratade om hur vi skulle gå tillväga. Bönan var för stor för att få tabletter som jag skulle ta, vilket betydde att det blev sövning och skrapning. Jag ville gärna göra det så snart som möjligt. Jag började må riktigt illa igen, jag bär på något dött inom mig. Tänk om min kropp inte klarade av graviditeter? Missfall är vanligt, men den hade dött vid ca v 10, det var så nära den magiska gränsen, v 12, där risken för missfall minskar drastiskt. 
 
Två dagar senare körde min syster in oss till sjukhuset. Jag var nervös men också lättad över att bönan skulle komma ut. Mest av allt var jag ledsen över att det blev såhär. 
 
På uppvaket började jag gråta. Det var så slutgiltigt då på något sätt. Nu är den borta. Det fanns ingen återvändo. Det fanns ingen innan heller, men det kändes ändå jobbigt. Jag grät från det att jag vaknade tills jag somnade hemma i min säng. Vaknade, grät lite till, tvingade i mig mat, grät lite till. Sjukskrev mig från jobbet en vecka och så bestämde jag mig för att under den här veckan så får jag sörja ut allt och sen måste jag börja gå vidare. Som jag grät. Vår hund, Tyra, lämnade inte min sida en enda gång. Hon följde med mig vart jag än gick, la sig brevid mig, pussade bort tårarna. Simon höll om mig och vi grät tillsammans. 
 
 
Två månader senare började jag må illa igen.. jag kissade på en sticka.. där var det: "Gravid 3+ veckor". Här sitter jag, men min gigantiska mage i vädret och ett bebis som sparkar runt var femte sekund för att övertyga mig om att den mår bra. Jag är så lycklig! Allt har gått bra under hela graviditeten (lite värkar hör till), nästa vecka ska jag testa mig för graviddiabetes och ta en spruta för min blodgrupp är Rh- och barnets är Rh+ . 
 
Jag hoppas att ni slipper få missfall. Får ni missfall så hoppas jag att ni tillåter er att sörja för att sen kunna gå vidare när ni är redo. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress