En evig väntan
Jag kan inte sluta tänka på förlossningen. Det är inte så att jag är rädd eller orolig. Jag vill bara vara där och ha det överstökat. Jag är så redo att hålla vår bebis i famnen. 92 dagar känns som en evighet! Sen längtar jag tills min kropp är min igen. Det märks verkligen att jag har en hyresgäst som bor i magen. Även om det är hur mysigt som helst så saknar jag träning. Jag saknar att kunna röra mig utan att känna mig stel. Thai massage, som jag saknar det! Just nu när jag är så trött så saknar jag energidrycker också. Jag var i princip beroende av celsius innan jag blev gravid! Det är så gott och get en sån energi! Jag tycker inte om kaffe och får ont i magen av det. Så nu får jag inte i mig något annan energi än den från maten. Vissa dagar så hjälper det inte. Sen orkar inte kroppen lika mycket och hjärnan stänger verkligen av sig ibland. 
 
Jag har varit ganska arg till och från under min graviditet. Ett tag tänkte jag att det var hormoner. Jag var en arg tonåring. Men det slog mig att jag har ju ADHD och absolut inget utlopp för den längre. Innan så tränade jag eller gjorde något kreativt hemma, måla väggar/inreda/städa. Fixa och dona helt enkelt. Men nu är min kropp trött och hjärnan går på högvarv. Inte konstigt att jag är arg och lätt irriterad? Släng på hormoner där, haha inte en bra blandning! Så igår låg jag och ritade i en såndär färgläggningsbok för vuxna. Det var då det slog mig. Jag kände mig för första gången på länge genuint lugn och harmonisk. 
Så tips till alla frustrerade gravida kvinnor där ute: målarböcker och fokus på en sak. Nu ska jag försöka tänka på en sak i taget igen.. vi får se hur det går! 92 dagar kvar sen blir det bebisgos ❤
Mikaela

Förstår att du längtar!

Svar: Ja det är helt galet vissa dagar! Har du också barn på g? :)
Emma Sörensen

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress